År 2018 gjordes sammanlagt 845 anmälningar om våld och hot i skolan till Arbetsmiljöverket, vilket då var den högsta siffran på fem år. Jag ångrar i dag att jag som elvaåring inte gjorde just en sådan anmälan.

Jag kommer ihåg en dag på skolgården. Den tjej i klassen som brukade mobba mig blev fysisk och sparkade mig utan förvarning i ryggen med en sådan explosiv kraft att jag ramlade ned på marken. Sparken var så hård att jag fick ett skoavtryck på ryggen, trots min tjocka vinterjacka. Jag och mina förtvivlade föräldrar fick till stånd ett möte med skolans VD och flickans föräldrar. Under mötet upplevde vi att såväl skolan som tjejens föräldrar var i total förnekelse. Istället för att agera vädjade skolan till oss att ”vända andra kinden till” eftersom tjejen ”hade problem med sig själv” som de inte kunde berätta för oss om.

Mitt starkaste minne från den här perioden är hur osynlig jag kände mig. Både jag och händelsen blev förminskade. Jag insåg först flera år senare att det faktiskt var en misshandel som hade ägt rum.

Lärarna och eleverna i klassen visste om vad som löpande skedde, men ingen sa någonting. Speciellt inte lärarna. För mig kändes det som att lärarna var för fega för att agera och som att de inte brydde sig tillräckligt mycket om hur dåligt jag mådde. Jag kände att det var helt omöjligt att göra sig hörd och det var känslomässigt förödande för mig att gång på gång försöka få skolan att förstå, men att hela tiden känna att jag aldrig togs på allvar.

I dag ser mitt liv helt annorlunda ut. Jag går på gymnasiet i en skola där jag har flera nära vänner och känner att jag tas på allvar av lärare. Men även om många saker i mitt liv har förändrats så har de många åren av mobbning för alltid satt spår i mig. Känslan av maktlöshet finns med mig än i dag, sju år senare. För ett par år sedan såg jag en intervju med skåde spelaren Simon J Berger i programmet ”Malou Efter Tio”, då han pratade om sina erfarenheter av mobbning. Han sa att mobbning blir som en ”ärrvävnad i ens personlighet” och satte ord på just den känslan som jag själv aldrig hade kunnat förklara. Jag kommer kanske alltid att ha en förvriden självbild på grund av det som skedde. Framför allt kommer jag aldrig att kunna förlåta skolan för att de inte agerade.

Det finns många insatser som politiker och lärare skulle kunna genomföra för att våld, trakasserier och mobbning i skolorna skulle minska. Det räcker inte att som skola ha en värdegrund på ett papper – den måste också följas i praktiken.

Här kommer några tips:

  1. Agera löpande. Ha regelbundna uppföljningar och utvärdera med eleven hur allt utvecklas även flera månader efter att en specifik mobbningsincident inträffat.
  2. Säkerställ att eleven har tillgång till en kurator eller psykolog, där eleven får den professionella hjälp som kan behövas.
  3. Ge lärare utbildning i att uppmärksamma tecken på mobbning, samt tecken på psykisk ohälsa hos elever.

I dag är jag en av medlemmarna i organisationen Friends barn- och ungdomsråd, och det är ett sätt för mig att engagera mig mot mobbning. Jag vill kunna hjälpa dem som i dag är i samma sits som jag en gång var i, och tala om hur mycket ett vänligt ord kan betyda för en mobbad person. Vi måste ta mobbningsfrågan på det allvar som den förtjänar och framför allt – vara snälla mot varandra. Kill them with kindness.

Text: Jennifer Ottestig, gymnasieelev och medlem i Friends barn- och ungdomsråd